Vårt sorgebarn , vårt sorgebarn Azora varför drabbar allt dig?
I onsdags när vi tog in hästarna visade Azora en liten, liten hälta på vänster fram. Hon fick stå inne torsdag förmiddag tillsammans med Aguila och sedan fick hon gå ut ett par timmar. Lugnt och fint i en hage med bara de två.
Hon var bättre när vi tog in så det verkade ju vara ett bra koncept.
Vi gjorde likaså på fredagen (igår) men när vi skulle ta in vägrade hon röra sig och vi fick verkligen tvinga henne att gå in. Hon hade förfärligt ont.
Hon la sig och vilade och vi lät henne vara ett par timmar. Vi fick tvinga upp henne och hon hade mycket, mycket ont. Veterinären kom och sa att antingen avlivar vi direkt eller väntar till imorgon. Hon befarade fraktur högt upp på ett ställe som inte gick att röntga.
Men hon tyckte att vi skulle vänta tills idag. Hon kunde inte ge smärtstillande om det var en fraktur och det kändes helt förfärligt. Smärtstillande kunde göra att hon blev lite för djärv och förvärrade saken ytterligare. Det gjorde inget att Azora låg ner så länge som det var i bröstläge och vi fick gärna servera henne hö och vatten när hon låg ner.
Eftersom jag är djurhomeopat har jag behandlat henne hela tiden och det verkar i alla fall inte som det gjort saken sämre, tvärtom. Det går inte att stå bredvid och se på när hon mår så dåligt och inte kan få någon konventionell hjälp. Med homeopati går det inte att ta bort smärtan så mycket så att hon gör något dumdristigt och allt som sätter igång kroppens självläkning är positivt.
Jag var ute två gånger igår kväll och Kenneth gick ut ett par gånger i natt. Vi var båda inställda på att vi skulle vakna upp till en sorglig dag.
Sista gången Kenneth var ute, vid 5, låg hon helt platt ner på den onda sidan! Men, då kändes det helt plötsligt lite hoppfullt. Inte lägger man väl sig på en fraktur?
När vi kom ut i stallet och skulle släppa ut reste hon sig och la till och med lite, lite vikt på det onda benet.
Veterinären kom vid 9 och konstaterade att det här var ju så mycket bättre än igår och att det gav lite ljus i tunneln. Ingen avlivning alltså. Inte idag i alla fall.
Nu hoppas vi att det fortsätter så här. Hon har varit uppe hela dagen och äter och dricker. Pratar med de andra hästarna och ser pigg ut i ögonen. Står ibland med det onda benet främst och lägger vikt på det.
Det jag trodde var en liten vrickning blev dramatiskt värre. Hon som nu har ett mål och en mening som terapihäst. Varför kan vi inte få njuta av det? Vi har varit igenom en hel del det senaste året.
Vi lever på hoppet. Frakturrisken är inte över, men den är mindre än igår.
Bilder tagna av Katrin Nilsson www.lotuslens.com
www.gustavsborg.com