Jag är ensam i stallet idag och fem ston i snöstorm tyckte att de borde få gå in när klockan närmade sig lunch.
Jag höll med om att vädret var pest och de tyckte att jag kunde gott få jobba lite när jag släppt ut dem denna förfärliga dag så de stod kvar några hundra meter ner i hagen, rumpan mot vinden och allmänt sura. Nåväl, jag hämtar Estela och Cassiopeia och går mot grinden. Mössan nerdragen, kapuschongen uppe och näst intill förblindad av snön. Väl framme vid grinden säger båda två att ”nähä, här går vi inte ut. Det är något farligt där borta så nu ska vi springa in och ut ur hagen medan matte håller tre grindtrådar”
Stollor! Jaha, det var bara att vandra iväg några hundra meter till bort till nästa grindhål. Där gick det bättre. Jag är glad att jag en gång i tiden, av en klok ridinstruktör, lärde mig att sjunga en långsam sång när hästarna är spralliga. Då andas man lugnt och fint själv 😉 Sankta Lucia med nya påhittade ord ljöd över nejden när vi vandrade in. Först ett par tokdamer, sedan en singel och sista paret ut. Puh! Nu är alla inne i stallets lugna vrå. Safe and sound 🙂
Förstås är det ingen snöstorm längre så de kunde varit kvar ute. MEN jag tänker inte släppa ut dem igen. Det hö jag la ut till dem for som sådana där ökenbollar man ser i westernfilmer.
Fotot är inte från idag. Då var det inte läge att vimsa med kamera.
Det kanske är önsketänkande, men jag tycker att Azora ser mindre halt ut idag. Det är svårt att avgöra när hon bara får stå i boxen och inte ens gå ut i gången. Imorgon har vi veterinärbesök och hoppas få mer reda på vad som fattas henne.
www.gustavsborg.com